Jag har nu blivit inlagd på avd 14 inför min Gastric bypass som jag ska genomgå imorgon. Mycket tankar o funderingar men jag känner mig lugn och trygg i mitt beslut. Jag kommer nu att vända blad och påbörja ett helt nytt liv med allt vad det innebär. Inför den här operationen har jag gått på LCD kost vilket innebär att jag har druckit shaker 4 veckor för att förminska och avfetta levern samt övriga organ. Det har inte varit en lätt uppgift men ni kan vara säkra på att jag njöt enormt när jag tog min sista shake ikväll.
Nu ska jag försöka sova lite. God natt på er alla!
Kram
söndag 30 september 2012
fredag 24 februari 2012
2012 året som innebär prövningar och förändringar!
Jag inledde det här året med cellgifts behandling som visade sig ha god effekt och tumörerna minskar. Skönt. Jag har under den tiden avslutat kursen i SvB med godkänt betyg vilket för mig ett steg närmare mitt mål. Lilla E´s sömn är liiiiiite bättre men vi har nu förlikat oss med tanken att vi inte kommer kunna lösa sömnproblemet. Vi är fortfarande trött o slut men vi gott mod! Läkarna sade till oss att han kanske är ett barn med litet sömnbehov. Skitsnack enligt mig men jag uppfattar det svaret som en utväg att slippa engagera sig mer i problemet. Jag vågar inte ens räkna alla de gånger jag har gråtit och skrikigt av frustration över att inte få honom att sova. Utmattad. Men vi provar oss fram och tror att vi har hittat en modell som fungerar ok enligt våra mått.
Under januari och början av februari har behandligen gått över förväntan och jag mår oförskämt bra enlig läkarna. Bra betyg tycker jag. Men så igår, den 23 februari, ringde det och rösten i luren sade: -Hej, jag heter NN och ringer från gynkliniken på Falu lasarett. Vi har tittat på dina provsvar och vi ser att de inte har gått ner något de sista veckorna. Vi skulle vilja att du kommer in till kl. 10 för ett ultraljud så vi kan kontrollera storleken på tumörerna.
Gissa hur många gånger jag målade FAN på väggen innan jag var framme? Måååånga gånger. Trots allt så konstaterades det att behandlig skulle startas upp och dosen ökades. Kan ni tänka er att jag får dåligt samvete när jag ringer till jobbet och måste sjukskriva mig? Ja, jag jobbar deltid och tycker att det har fungerat bra men med tanke på att jag kommer bli mer påverkad den här gången så måste jag vara hemma. Jag är så tacksam att jag har såna underbara kollegor. Nu borrar jag ner ansiktet och KÖR. Jag har så mycket att se fram emot under det här året och åren fram över och det gör att jag klara av att ladda om.
Den första februari startade kursen i samhällskunskap som är det sista änmet jag måste läsa in för att kunna söka den skola jag vill. Men jag har funderingar på att läsa något mer för att öka chanserna att komma in. Om man nu kan se något positivt i min sjukdom så är det att jag verkligen har tagit fasta på att börja förverkliga mina drömmar. Och jag har självklart fått ett kvitto på vad jag klarar av och jag är accepterar inte vad som helst längre.
Nu till något roligt men fortfarande hemligt! Jag kommer att genomgå en stor förändring mentalt och fysiskt. Anledningen till att jag håller det hemligt är att jag kommer göra ett experiment. Men ni får ha tålamod, reultatet får ni om si så där plus minus ett år! Hihihihi Blev ni nyfikna? Jag är minst lika nyfiken!
Ha det gott!!!
KRAM
Under januari och början av februari har behandligen gått över förväntan och jag mår oförskämt bra enlig läkarna. Bra betyg tycker jag. Men så igår, den 23 februari, ringde det och rösten i luren sade: -Hej, jag heter NN och ringer från gynkliniken på Falu lasarett. Vi har tittat på dina provsvar och vi ser att de inte har gått ner något de sista veckorna. Vi skulle vilja att du kommer in till kl. 10 för ett ultraljud så vi kan kontrollera storleken på tumörerna.
Gissa hur många gånger jag målade FAN på väggen innan jag var framme? Måååånga gånger. Trots allt så konstaterades det att behandlig skulle startas upp och dosen ökades. Kan ni tänka er att jag får dåligt samvete när jag ringer till jobbet och måste sjukskriva mig? Ja, jag jobbar deltid och tycker att det har fungerat bra men med tanke på att jag kommer bli mer påverkad den här gången så måste jag vara hemma. Jag är så tacksam att jag har såna underbara kollegor. Nu borrar jag ner ansiktet och KÖR. Jag har så mycket att se fram emot under det här året och åren fram över och det gör att jag klara av att ladda om.
Den första februari startade kursen i samhällskunskap som är det sista änmet jag måste läsa in för att kunna söka den skola jag vill. Men jag har funderingar på att läsa något mer för att öka chanserna att komma in. Om man nu kan se något positivt i min sjukdom så är det att jag verkligen har tagit fasta på att börja förverkliga mina drömmar. Och jag har självklart fått ett kvitto på vad jag klarar av och jag är accepterar inte vad som helst längre.
Nu till något roligt men fortfarande hemligt! Jag kommer att genomgå en stor förändring mentalt och fysiskt. Anledningen till att jag håller det hemligt är att jag kommer göra ett experiment. Men ni får ha tålamod, reultatet får ni om si så där plus minus ett år! Hihihihi Blev ni nyfikna? Jag är minst lika nyfiken!
Ha det gott!!!
KRAM
onsdag 28 december 2011
2011 är året som gjorde så ont trots denna lycka.
Årets första veckor var underbara här hemma med våra två döttrar och vår nyfödda son. Livet kändes så underbart! Så småningom började lilla E få mer och mer ont i magen och vi fick veta att han hade kolik. Vaknätterna blev fler och längre medans vi hela tiden intalade oss att det snart skulle gå över. Tiden gick och vi kämpade på mellan lämning och hämtning på dagis och skola. Livet går ju vidare trots att man inte får sova och våra döttrar har ju sina aktiviteter som de måste få gå på. Med mycket kaffe och promenader gick tiden sin gilla gång och jag befann mig i en ständig dvala. Våren kom och det kändes lite lättare nu när solen tittat fram. Vid det här laget hade jag insett att det kommer inte gå över så lätt och jag börjar misströsta. Nu har mönstret ändrat sig lite och E är inte ledsen över den onda magen längre den här gråten beror på något annat. Vi resonerar som så att det är sommar och varmt vem blir inte grinig och får svårt att sova då? Sommaren går och vi är nu vana att lida av sömnbrist. E är nu sju månader gammal.
Den 15 augusti var jag på en rutinundersökning på Borlänge sjukhus inför en operation som jag skulle genomgå under hösten. Då upptäktes en tumör i min livmoder. Jag blev fullständigt stum när läkaren berättade vad de hade sett. Efter ett tag sade jag: - Ok, vad innebär det här? Hur löser vi det? Går det att lösa? Läkaren tyckte att jag reagerade lite annorlunda och sade att med den inställningen kan det inte gå annat än bra. Jag åkte hem och var helt som vanligt och låtsades inte om någonting. Jag fick veta under läkarbesöket att det gick att operera och jag skulle få en kallelse för op. Dagarna och veckorna gick men så en dag fick jag min operationstid och jag insåg att jag måste berätta för mina anhöriga. Såhär i efterhand förstår jag hur sjukt det låter att jag gick med det inom mig och inte pratade med någon. Men det var väl ett försvar för att hantera beskedet mitt uppe i all sömnlöshet med vår älskade son. Vid det här laget kändes det som att det började bli lite förmycket för mig och min familj. Operationen genomfördes två dagar innan min 30 årsdag och allt gick bra, läkarna var nöjda och jag fick veta att tumören var elakartad så det kändes underbart att de fick bort fanskapet!
Hösten kom och jag började jobba lite smått och E sover fortfarande inte. Vi tar till slut kontakt med bvc och kommer fram till att vi ska testa med sömnmedicin under en kort period för att bryta mönstret. Men det hjälper inte. Vi får nu testa läkemedel mot halsbränna eftersom E visar tecken på det och det får ingen större effekt, och vi får nu en remiss till Barnkliniken på Falu lasarett för vidare utredning. När vi kom till Barnklin. fick vi träffa en trevlig läkare som konstaterade att vi har haft ett enormt tålamod och styrka som genomgått det här. Då vet hon inte vad jag gått igonom på sidan om det här. Vi kommer inte fram till något konkret igentligen utan får rådet att hålla E helt mjölkfri under tre veckor för att se om det kan vara orsaken trots allt. Vid det här laget är vi beredda att göra vad som helst för att lilla E ska få sova och vi med för den delen.
Den 15 december får jag ett telefonsamtal från Falu lasarett av en läkare som vill att jag ska komma upp på en akut kontroll dagen efter. Jag får panik och världen fullständigt rämnar. Jag åker upp och det görs diverse kontroller och undersökningar. Efter en stund kommer Överläkaren in i rummet med allvarlig min och säger: - Therese jag har ett tråkigt besked till dig. Vi har hittat två nya tumörer på din ena äggstock. Jag får då diagnosen äggstockscancer. Jag rusar in på toaletten och vänder ut och in på magen. Konstaterar att det var en jävligt dålig julklapp! Hur mycket ska en människa genomlida innan man får lugn och ro är frågan jag ställer mig varje dag nu för tiden. På något sätt tar jag mig hem och meddelar mina anhöriga vad som hänt. Jag kommer att starta upp behandlingen i januari och kämpar vidare tillsammans med mina nära och kära.
Jag har under hela hösten även pluggat lite på distans för att få upp betygen inför vidare studier. När jag fick första beskedet i augusti så insåg jag att livet är för kort för att bara gå och gnälla och vara missnöjd. I mitt fall vill jag jobba med något nytt och vem ska göra slag i saken? Jultomten? Nej det finns ingen annan än du själv som kan göra det!
I hela den här soppan har jag hela tiden haft min älskade man vid min sida och han finns alltid där för mig. Behöver jag säga att han är den mest underbara människa på denna jord? B jag älskar dig så mycket, tack för att du finns i mitt liv!
Jag har under den här tiden fått se vilka som verkligen finns där när det går åt fanders, ni vet vilka ni är. Ni är underbara, tack för att ni finns!
Det jag vill berätta med det här är att bekräfta era nära och kära, säg det du känner och tycker, ta vara på livet det kan plötsligt ta en obehaglig vändning och då kan det vara för sent!
Puss och kram på er!
Den 15 augusti var jag på en rutinundersökning på Borlänge sjukhus inför en operation som jag skulle genomgå under hösten. Då upptäktes en tumör i min livmoder. Jag blev fullständigt stum när läkaren berättade vad de hade sett. Efter ett tag sade jag: - Ok, vad innebär det här? Hur löser vi det? Går det att lösa? Läkaren tyckte att jag reagerade lite annorlunda och sade att med den inställningen kan det inte gå annat än bra. Jag åkte hem och var helt som vanligt och låtsades inte om någonting. Jag fick veta under läkarbesöket att det gick att operera och jag skulle få en kallelse för op. Dagarna och veckorna gick men så en dag fick jag min operationstid och jag insåg att jag måste berätta för mina anhöriga. Såhär i efterhand förstår jag hur sjukt det låter att jag gick med det inom mig och inte pratade med någon. Men det var väl ett försvar för att hantera beskedet mitt uppe i all sömnlöshet med vår älskade son. Vid det här laget kändes det som att det började bli lite förmycket för mig och min familj. Operationen genomfördes två dagar innan min 30 årsdag och allt gick bra, läkarna var nöjda och jag fick veta att tumören var elakartad så det kändes underbart att de fick bort fanskapet!
Hösten kom och jag började jobba lite smått och E sover fortfarande inte. Vi tar till slut kontakt med bvc och kommer fram till att vi ska testa med sömnmedicin under en kort period för att bryta mönstret. Men det hjälper inte. Vi får nu testa läkemedel mot halsbränna eftersom E visar tecken på det och det får ingen större effekt, och vi får nu en remiss till Barnkliniken på Falu lasarett för vidare utredning. När vi kom till Barnklin. fick vi träffa en trevlig läkare som konstaterade att vi har haft ett enormt tålamod och styrka som genomgått det här. Då vet hon inte vad jag gått igonom på sidan om det här. Vi kommer inte fram till något konkret igentligen utan får rådet att hålla E helt mjölkfri under tre veckor för att se om det kan vara orsaken trots allt. Vid det här laget är vi beredda att göra vad som helst för att lilla E ska få sova och vi med för den delen.
Den 15 december får jag ett telefonsamtal från Falu lasarett av en läkare som vill att jag ska komma upp på en akut kontroll dagen efter. Jag får panik och världen fullständigt rämnar. Jag åker upp och det görs diverse kontroller och undersökningar. Efter en stund kommer Överläkaren in i rummet med allvarlig min och säger: - Therese jag har ett tråkigt besked till dig. Vi har hittat två nya tumörer på din ena äggstock. Jag får då diagnosen äggstockscancer. Jag rusar in på toaletten och vänder ut och in på magen. Konstaterar att det var en jävligt dålig julklapp! Hur mycket ska en människa genomlida innan man får lugn och ro är frågan jag ställer mig varje dag nu för tiden. På något sätt tar jag mig hem och meddelar mina anhöriga vad som hänt. Jag kommer att starta upp behandlingen i januari och kämpar vidare tillsammans med mina nära och kära.
Jag har under hela hösten även pluggat lite på distans för att få upp betygen inför vidare studier. När jag fick första beskedet i augusti så insåg jag att livet är för kort för att bara gå och gnälla och vara missnöjd. I mitt fall vill jag jobba med något nytt och vem ska göra slag i saken? Jultomten? Nej det finns ingen annan än du själv som kan göra det!
I hela den här soppan har jag hela tiden haft min älskade man vid min sida och han finns alltid där för mig. Behöver jag säga att han är den mest underbara människa på denna jord? B jag älskar dig så mycket, tack för att du finns i mitt liv!
Jag har under den här tiden fått se vilka som verkligen finns där när det går åt fanders, ni vet vilka ni är. Ni är underbara, tack för att ni finns!
Det jag vill berätta med det här är att bekräfta era nära och kära, säg det du känner och tycker, ta vara på livet det kan plötsligt ta en obehaglig vändning och då kan det vara för sent!
Puss och kram på er!
Prins E på sin 1årsdag den 12/12
söndag 20 mars 2011
Livet tog en oväntad vändning...
Så jag fortsätter ungefär där jag slutade sist!
Så nu njuter jag av att vara trebarns mamma och livet känns helt underbart!
Det var allt för idag!
I april -10 började jag på Skönvikt och fick bra resultat, -10 kg på 4 veckor!
Men efter skidsemestern samma månad, fick vi veta att jag var gravid. Underbart, vi som försökt under 3 års tid, så äntligen slog vår önskan in!
Eftersom man inte får vara gravid när man är inskriven på överviktsenheten, så fick jag sluta där men 10 kg lättare och lyckligare!
Månaderna gick och illamåendet blev värre än värst, och känslan att krabaten i magen var en pojke växte sig starkare och starkare. Mitt mål under graviditeten var att inte gå upp mer i vikt, än jag lyckats gå ner innan och det lyckades jag med! Phu!
 |
| Elliot i magen v 20 |
Den 5 augusti var vi på ul, och fick det planerade förlossnings datumet 6 januari 2011. Men eftersom jag är kejsarsnittad 2 ggr tidigare, så skulle det bli ett planerat snitt den här gången och det datumet blev den 3 januari 2011.
I mitten av oktober gick jag hem på havandeskaps ledighet, och veckorna gick sin gilla gång. Plötsligt var det december och första advent, jag hade börjat känna av förverkarna rejält. Någonting sade mig att det här blir ingen januari bebis, och jag fick rätt. Natten till den 12 december fick jag värkar, och det var bara att åka till förlossningen. |
| På förlossningen v 36+4 |
Eftersom jag hade fått värkar så tidigt och dom inte ville ge med sig, så fick vi vara kvar och se om det skulle avta. Men det gjorde dom inte, så kl. 18.30 den 12 december 2010, föddes vår son ELLIOT med akut kejsarsnitt! Gissa om alla blev överraskade att det blev en pojke?
 |
| Elliot 3480 gram och 50 cm lång. |
Så nu njuter jag av att vara trebarns mamma och livet känns helt underbart!
Nu har han hunnit bli 3 månader och tiden går så fort!
Lägger upp lite bilder här nedan på prinsessorna och prinsen.
 |
| Två stolta systrar, Elliot knappt 1 dygn gammal! |
 |
| Andra dagen hemma och Elliot är 6 dagar gammal. |
 |
| 1 månad gammal |
 |
| Henny på annandag jul 2010 |
 |
| Far & son på julafton 2010 |
 |
| Våran duktiga innebandytjej Alva! |
 |
| Alva är djupt koncentrerad |
 |
2,5 månad gammal |
Det var allt för idag!
lördag 17 april 2010
Det går bättre och bättre dag för dag......
De tre första dagarna var hemska, abstinensen var ett faktum men vart efter dagarna rullat på så går det lättare. Jag känner mig verkligen stark och den känslan är underbar, för att inte tala om allt stöd jag fått/får av alla er där ute är ju oslagbar! TACK!
Är ni nyfikna på hur första veckan gick? Jo, det ska jag berätta för er, jag lyckades gå ner hela 4,5 kg under första veckan! Jippi!
Nu gäller det att inse att jag inte kan gå ner 4,5 kg varje vecka, all nedgång är toppen oavsett om det är 1 hg eller 1 kg.
Nu har jag genomfört dag 11 av 123, och jag gjorde en reflektion idag över att jag faktiskt hade glömt hur många dagar jag genomfört! Det trodde jag aldrig skulle hända, hahaha!
Jag funderar på att ta upp min målarlust igen, det är säkert 10 år sedan jag målade en oljemålning sist. Det är verkligen dags!
Kanske ska ta en eftermiddag med kameran också? Ja, så får det bli, måste uppdatera bloggen med några vårbilder i denna ljuvliga årstid!
Puss o Kram!
Är ni nyfikna på hur första veckan gick? Jo, det ska jag berätta för er, jag lyckades gå ner hela 4,5 kg under första veckan! Jippi!
Nu gäller det att inse att jag inte kan gå ner 4,5 kg varje vecka, all nedgång är toppen oavsett om det är 1 hg eller 1 kg.
Nu har jag genomfört dag 11 av 123, och jag gjorde en reflektion idag över att jag faktiskt hade glömt hur många dagar jag genomfört! Det trodde jag aldrig skulle hända, hahaha!
Jag funderar på att ta upp min målarlust igen, det är säkert 10 år sedan jag målade en oljemålning sist. Det är verkligen dags!
Kanske ska ta en eftermiddag med kameran också? Ja, så får det bli, måste uppdatera bloggen med några vårbilder i denna ljuvliga årstid!
Puss o Kram!
torsdag 8 april 2010
Målbild och envishet...
Jag har nu börjat min resa mot ett nytt liv! Det kan låta drastiskt men så är verkligheten, jag har bestämt mig för att genomgå behandling mot min fetma via KBT. I denna behandlingsform är steg 1. att följa en strikt soppdiet i 12 veckor, man dricker 6 st soppor / dag och ca 2,5 liter vätska/dag.
Jag har snart genomfört min 2:a dag och det är jobbigt och jag har en fruktansvärd abstinens, men det går bra. Jag har målet klart för mig och en liten gnutta envishet också! Hihihihi
Så nu mina kära vänner behöver jag allt stöd jag kan få, och jag kommer att skriva om mina känslor och tankar under denna resa!
Dessutom har jag och min ena syster anmält oss till Tjejmilen den 5 september, och jag vill så väldigt gärna genomföra den som lättviktare och njuta av loppet! Tjoho vad det är skönt när man har tagit kontrollen över matmonstret!!!
För övrigt är det fullt ös i fam. Ivarsson, våra "lånebarn" gör stora framsteg och börjar bli riktigt hemmastadda här hos oss, vilket känns väldigt skönt!
Och mitt upp i alltihop har jag gått och sökt in på högskolan, ja, jag är nog inte fullt normal men vem har sagt något annat?
Här är utbildningen som jag sökt: http://www.du.se/sv/Utbildning/Utbildningsprogram/Personal--och-arbetslivsprogram/
Det var allt för nu!
Kram T
Jag har snart genomfört min 2:a dag och det är jobbigt och jag har en fruktansvärd abstinens, men det går bra. Jag har målet klart för mig och en liten gnutta envishet också! Hihihihi
Så nu mina kära vänner behöver jag allt stöd jag kan få, och jag kommer att skriva om mina känslor och tankar under denna resa!
Dessutom har jag och min ena syster anmält oss till Tjejmilen den 5 september, och jag vill så väldigt gärna genomföra den som lättviktare och njuta av loppet! Tjoho vad det är skönt när man har tagit kontrollen över matmonstret!!!
För övrigt är det fullt ös i fam. Ivarsson, våra "lånebarn" gör stora framsteg och börjar bli riktigt hemmastadda här hos oss, vilket känns väldigt skönt!
Och mitt upp i alltihop har jag gått och sökt in på högskolan, ja, jag är nog inte fullt normal men vem har sagt något annat?
Här är utbildningen som jag sökt: http://www.du.se/sv/Utbildning/Utbildningsprogram/Personal--och-arbetslivsprogram/
Det var allt för nu!
Kram T
lördag 20 februari 2010
Mitt livs beslut.....
I onsdags fick jag äntligen komma till överviktsenheten, Skövikt, jag har väntat i över ett år på att få komma dit. Jag fick träffa psykolog och läkare som gick igenom just min problematik och orsak till varför jag är fet. Jag fick två alternativ att fundera på och en av dessa är en Gastric bypass operation, som kommer att innebära att jag måste förändra mitt sätt att leva för resten av livet.
Det andra alternativet är en kombinerad behandling av KBT och kostbehandling.
Jag läser allt jag kan komma över inom området, och om personer som genomgått GBP.
Jag har lite tid på mig att fundera och väga för och emot, innan jag ska till sjukgymnasten denn 11 Mars.
Psykologen, läkaren och sjukgymnasten jobbar i team, och ska hjälpa mig med det som tyvärr präglar mig och mitt liv varje dag.
Jag kommer gå på Skönvikt i två år på uppföljning och kontroller.
Jag vill tipsa om en inspirerande sida som är skapad av en tjej, som har gjort en otroligt imponerande viktresa!
http://jofimiel.webs.com/gastricbypass.htm
Det finns ingen förutom min man, som verkligen vet hur mycket jag lider av att vara fet och ständigt misslyckas med min viktnedgång. Jag har kämpat i så många år och har följt olika dieter slaviskt, testat läkemedel, pulverdieter, kostdieter etc. Priset jag har fått betala är en mage som är totalt sönderbantad invärtes, jag lider av magsmärtor/kramper varje dag.
Så mitt beslut börja väga mer åt det ena alternativet, men vilket det blir till slut visar sig förhoppningsvis!
Just nu är det många livsavgörande beslut som jag och min familj har och ska ta.......
Livet som fosterförälder börjar ta form, och det är en stor förändring för oss alla inblandade. Men vi har fått hit två jätte fina tjejer som våra egna tjejer tar så väl hand om!
/Therese
Det andra alternativet är en kombinerad behandling av KBT och kostbehandling.
Jag läser allt jag kan komma över inom området, och om personer som genomgått GBP.
Jag har lite tid på mig att fundera och väga för och emot, innan jag ska till sjukgymnasten denn 11 Mars.
Psykologen, läkaren och sjukgymnasten jobbar i team, och ska hjälpa mig med det som tyvärr präglar mig och mitt liv varje dag.
Jag kommer gå på Skönvikt i två år på uppföljning och kontroller.
Jag vill tipsa om en inspirerande sida som är skapad av en tjej, som har gjort en otroligt imponerande viktresa!
http://jofimiel.webs.com/gastricbypass.htm
Det finns ingen förutom min man, som verkligen vet hur mycket jag lider av att vara fet och ständigt misslyckas med min viktnedgång. Jag har kämpat i så många år och har följt olika dieter slaviskt, testat läkemedel, pulverdieter, kostdieter etc. Priset jag har fått betala är en mage som är totalt sönderbantad invärtes, jag lider av magsmärtor/kramper varje dag.
Så mitt beslut börja väga mer åt det ena alternativet, men vilket det blir till slut visar sig förhoppningsvis!
Tin-Tin ute på skoteräventyr, lite snö i mustachen?
Just nu är det många livsavgörande beslut som jag och min familj har och ska ta.......
Livet som fosterförälder börjar ta form, och det är en stor förändring för oss alla inblandade. Men vi har fått hit två jätte fina tjejer som våra egna tjejer tar så väl hand om!
/Therese
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)