2011 är året som gjorde så ont trots denna lycka.

Årets första veckor var underbara här hemma med våra två döttrar och vår nyfödda son. Livet kändes så underbart! Så småningom började lilla E få mer och mer ont i magen och vi fick veta att han hade kolik. Vaknätterna blev fler och längre medans vi hela tiden intalade oss att det snart skulle gå över. Tiden gick och vi kämpade på mellan lämning och hämtning på dagis och skola. Livet går ju vidare trots att man inte får sova och våra döttrar har ju sina aktiviteter som de måste få gå på. Med mycket kaffe och promenader gick tiden sin gilla gång och jag befann mig i en ständig dvala. Våren kom och det kändes lite lättare nu när solen tittat fram. Vid det här laget hade jag insett att det kommer inte gå över så lätt och jag börjar misströsta. Nu har mönstret ändrat sig lite och E är inte ledsen över den onda magen längre den här gråten beror på något annat. Vi resonerar som så att det är sommar och varmt vem blir inte grinig och får svårt att sova då? Sommaren går och vi är nu vana att lida av sömnbrist. E är nu sju månader gammal.

Den 15 augusti var jag på en rutinundersökning på Borlänge sjukhus inför en operation som jag skulle genomgå under hösten. Då upptäktes en tumör i min livmoder. Jag blev fullständigt stum när läkaren berättade vad de hade sett. Efter ett tag sade jag: - Ok, vad innebär det här? Hur löser vi det? Går det att lösa? Läkaren tyckte att jag reagerade lite annorlunda och sade att med den inställningen kan det inte gå annat än bra. Jag åkte hem och var helt som vanligt och låtsades inte om någonting. Jag fick veta under läkarbesöket att det gick att operera och jag skulle få en kallelse för op. Dagarna och veckorna gick men så en dag fick jag min operationstid och jag insåg att jag måste berätta för mina anhöriga. Såhär i efterhand förstår jag hur sjukt det låter att jag gick med det inom mig och inte pratade med någon. Men det var väl ett försvar för att hantera beskedet mitt uppe i all sömnlöshet med vår älskade son. Vid det här laget kändes det som att det började bli lite förmycket för mig och min familj. Operationen genomfördes två dagar innan min 30 årsdag och allt gick bra, läkarna var nöjda och jag fick veta att tumören var elakartad så det kändes underbart att de fick bort fanskapet!

Hösten kom och jag började jobba lite smått och E sover fortfarande inte. Vi tar till slut kontakt med bvc och kommer fram till att vi ska testa med sömnmedicin under en kort period för att bryta mönstret. Men det hjälper inte. Vi får nu testa läkemedel mot halsbränna eftersom E visar tecken på det och det får ingen större effekt, och vi får nu en remiss till Barnkliniken på Falu lasarett för vidare utredning. När vi kom till Barnklin. fick vi träffa en trevlig läkare som konstaterade att vi har haft ett enormt tålamod och styrka som genomgått det här. Då vet hon inte vad jag gått igonom på sidan om det här. Vi kommer inte fram till något konkret igentligen utan får rådet att hålla E helt mjölkfri under tre veckor för att se om det kan vara orsaken trots allt. Vid det här laget är vi beredda att göra vad som helst för att lilla E ska få sova och vi med för den delen.

Den 15 december får jag ett telefonsamtal från Falu lasarett av en läkare som vill att jag ska komma upp på en akut kontroll dagen efter. Jag får panik och världen fullständigt rämnar. Jag åker upp och det görs diverse kontroller och undersökningar. Efter en stund kommer Överläkaren in i rummet med allvarlig min och säger: - Therese jag har ett tråkigt besked till dig. Vi har hittat två nya tumörer på din ena äggstock. Jag får då diagnosen äggstockscancer. Jag rusar in på toaletten och vänder ut och in på magen. Konstaterar att det var en jävligt dålig julklapp! Hur mycket ska en människa genomlida innan man får lugn och ro är frågan jag ställer mig varje dag nu för tiden. På något sätt tar jag mig hem och meddelar mina anhöriga vad som hänt. Jag kommer att starta upp behandlingen i januari och kämpar vidare tillsammans med mina nära och kära.
Jag har under hela hösten även pluggat lite på distans för att få upp betygen inför vidare studier. När jag fick första beskedet i augusti så insåg jag att livet är för kort för att bara gå och gnälla och vara missnöjd. I mitt fall vill jag jobba med något nytt och vem ska göra slag i saken? Jultomten? Nej det finns ingen annan än du själv som kan göra det!

I hela den här soppan har jag hela tiden haft min älskade man vid min sida och han finns alltid där för mig. Behöver jag säga att han är den mest underbara människa på denna jord? B jag älskar dig så mycket, tack för att du finns i mitt liv!
Jag har under den här tiden fått se vilka som verkligen finns där när det går åt fanders, ni vet vilka ni är. Ni är underbara, tack för att ni finns!
Det jag vill berätta med det här är att bekräfta era nära och kära, säg det du känner och tycker, ta vara på livet det kan plötsligt ta en obehaglig vändning och då kan det vara för sent!

Puss och kram på er!

Prins E på sin 1årsdag den 12/12