Depressionens ansikte....

Våren 2008 kände jag tröttheten tog överhand och tog och kontrollerade alla värden, allt såg bra ut förutom att blodtrycket var lite lågt och att min yrsel inte gav med sig. Mina arbetskamrater och vänner sade gång på gång: ”Therese, du ser trött ut, hur är det med dig?” Vad svarar jag? Ja, men det går snart över! Typiskt mig, jag kan väl inte erkänna att jag inte orkar med mer?

I takt med att våren och sommaren närmade sig, ökade också arbetsbelastningen och hjärtklappning var ett faktum! Eftersom jag är envis och ska klara allt på egen hand, så jobbade jag på och belastningen ökade ytterliggare. Heltidsarbete, familj och krävande släktingar var min och min mans ”fritid”, bråken avlöste varandra och barnen hamnade i kläm. Det dåliga samvetet späds på ytterliggare…..
När semesteransökan skulle skickas in, bestämde jag mig för att ta ut 3 veckors föräldraledighet, för att få vila upp mig och ladda batterierna. Tänk att få vara ledig 7 veckor, hela sommaren, jag längtade enormt efter den ledigheten med min familj.

Så kom då äntligen sommaren och jag fick min efterlängtade ledighet, dagarna och veckorna gick, det ”enda” planerna vi hade för sommaren var att byta taket på huset. Och det gjorde vi, jag, Berndth och min bror Magnus. Det tog 3 veckor och vi slet som svin för att få det klart, bra blev det, men det var droppen som fick bägaren att rinna över! Alla frågade hur vi hade burit oss åt, ja, det var ju bara att hugga i där det behövdes! Jag skötte mat, fika och allt som hör markservis till, men ett tu tre var jag på taket och spikade papp och läkt för att hjälpa killarna. Som sagt, det var många höjda ögonbryn från förbipasserande åskådare.

Ledigheten tog slut och jag kände mig inte ett dugg piggare! Jag jobbade ca 1,5 vecka och jag märkte en dag när jag stod och delade läkemedel, att jag helt plötsligt fick synbortfall. Jag såg halva bokstäver och jag mindes inte vad jag gjort en kvart tidigare, då gick jag bara och lämnade in telefon och bilnycklar och meddelade att jag inte mådde så bra.

Söndagen den 24/8 bröt jag ihop fullständigt och panikångesten kom som ett brev på posten, jag flippade ur och vi bestämde att jag skulle söka hjälp dagen efter. Måndagen kom och jag ringde psykakuten på Säters sjukhus, jag fick komma på en gång och träffa en läkare och det var steget till insikten av att jag blivit djupt deprimerad och på gränsen till utbränd.

När jag kom till psykakuten fick jag frågan hur det kändes att ha tagit steget att komma dit, jag svarade att det kändes som en enorm lättnad. Läkaren jag träffade, frågade mig hur många timmar ett dygn har, 24 svarade jag. Ja, sade han. Men hur många timmar har DITT dygn? Då ramlade poletten ner! Jag levde som om jag hade 72 timmar/dygn, klart att det får konsekvenser.

Jag hade även tankar på att ta mitt liv, och planerade även hur det skulle gå till. Men det som fick mig att inte fullfölja det hela, var tanken på mina underbara döttrar och min make.

Jag fick medicin och blev sjukskriven under en längre period, tyvärr dröjde det väldigt lång tid innan jag fick samtalsterapi. Det skulle jag ha haft på en gång, men nu går jag på samtal och jag äter inte längre några mediciner. Jag har hittat min egen medicin, träning på gymmet, det har visat sig ge samma effekt som antidepressiva läkemedel, om man har en lättare depression.

Risken att jag blir deprimerad igen är stor, men det är något som jag har fått lära mig att hantera och hitta ”verktyg” för att förhindra.

Mer om detta vid ett senare tillfälle....

Kram...